Tvivelaktiga motiv

Jonas Eskilsson

Det är en stor och livlig femtioårsfest i Skövde. Värdinnan, som är känd av somliga som härlig och orädd och av andra som skränig och obekväm, har ordnat ett rock’n’roll tema. Det står Jack Daniels utställt på alla bord, chili con carne kan man sleva upp själv ur storkökstråg.
”Hej, kul att ni ville komma, håll inga jävla tal, tack!” säger hon på bred västgötska, men några vill hålla tal ändå, min plastmamma är en av dem. Det är ganska finstämt om systerns styrka, något om maskrosbarn. Jubilaren är inte intresserad och avbryter hela tiden med skämt och frustanden. Här skall inte hållas några fisförnäma tal av inrest syster från stan. Folk vill la ha roligt, inte höra på en massa tjafs? Jag går runt med en lånad HDV-kamera och zoomar in min avlägsna släkt. Vad kan man se i blicken på folk som är fulla? När ansiktet slappnar av och blicken blir blank ser det ofta ut som sorg. Plastmorsans farsas halvbror har återvänt till Sverige och jag hade gärna filmat honom redan nu, men hittar ingen förevändnig att ta upp kameran. Bengt heter han. Hans ansikte är starkt. En mördare i en spelfilm kunde ha det ansiktet. Djupt sittande genomskärande blå ögon i ett fårat ansikte. Grymt och karismatiskt trots hästskomustachen. Bengt har bott vid Medelhavet i många år. Blivit miljonär och förlorat allt. Åkt runt Australien på motorcykel. Varit med i en Hollywoodfilm på åttiotalet, Clash of the Titans. Jobbat som kock, som förläggare, varit hemlös. Bra historier.

På tal om historier har jag även en kusin i samma släkt, Robin. Robin är första klassens dokumentärmaterial. Han vill inte leva detta livet, kan man säga. In och ut på olika ungdomshem, har han inte blivit flyttad så har han rymt. Hamnade snett tidigt, har inte kunnat komma på rätt köl och nu har han fått en son. Han är sjutton.

Och sen visar det sig, några månader efter femtioårsfesten, att Robin skall flytta in hos Bengt. Följande kommer att hända, tänker jag mig; det kommer vara kämpigt och konfliktfyllt men till sist kommer Bengt att bli som en far för Robin och Robin kommer få ordning på sitt liv. Medan vi ser Robin slita med skola och relationer kan vi få veta mer om Bengts strapatsfyllda och säkert såriga förflutna. Hej Guldbagge.

Jag åker dit med plastmorsan. Tar bilen genom de värmländska skogarna. Säger att jag skall kolla läget först:
”Om Robin mår för dåligt så blir det ingen film”. För jag har hört att Robin har mått ganska dåligt ett tag. På den sista anstalten var det illa. Han fick flera dygn i isolering, något som är helt mot reglerna, och sen dess har han varit avskärmad. Jag försöker komma ihåg när jag träffade Robin senast. Ett vagt minne av en lintott på ett släktkalas.

Huset är en låg herrgårdsliknande byggnad, gammal, satt, skev. Ett vitt hus med flyglar i en övervuxen träddgård. När vi kör in börjar hundarna att skälla bakom staketet till höger. En mindre hjord engelska cockerspaniels skymtar i leran. På motsatt sida bräker fåren oroat. Bengt kommer ut och vinkar vart vi kan ställa bilen. Bengt är bred i kroppen, och även om han har en rejäl kagge är det han märkbart kraftfull, musklerna finns där även om de inte är lika påtagliga som de kanske en gång varit. Hans sambo, Maja, visar sig vara det rakt motsatta. Hon är lång och utmärglad, säkert huvudet högre än Bengt med ett lika fårat ansikte. Tunga ögonlock och en bred mun, höga kindben inramade av stripigt blont hår. Att hon är så smal gör hennes rörelser något flickaktiga, hon drar upp benen under hakan på kontorsstolen där hon sitter. En vadarfågel och en grävling. De har dukat upp småkakor och bryggkaffe på en gammal allmogekista i rummet där de har datorerna och eldstaden som värmer bottenvåningen. Trevligheter utbyts och så dyker Robin upp i ett moln av Axe. Han är bred över axlarna för en sjuttonåring, har en fängelsetatuering på halsen; ett svårutytt, snirkligt, ”Veni Vidi Vici” i blått bicbläck. Han rör sig som alla småkriminella jag träffat, en bredbent, vaggande gång där man spänner ut axlarna och överarmarna, blåser upp sig. Vackra kindben, fylliga läppar och mycket ljusa gråblå ögon. När han ler når det inte ögonen och han blinkar sällan, över lag är det inte mycket som rör sig i hans ansikte utom att han ofta slickar sig om läpparna.
”Kul att ni kom”, säger han.

Jag tror att redan här berättar Bengt historien om hur han och Maja träffades (och det är en bra historia, för Bengt är en god berättare). 2005 bodde han i London och arbetade hos en förläggare som sålde västerländska tidningar i Kina. På en dejtingsida träffade han Maja, och de fick omedelbart bra kontakt på mejl och chatt, snart ringdes de och pratade i telefon i flera timmar. Det tog ett par veckor för Bengt att övertyga Maja att komma till honom. Det var första gången Maja var utanför Sverige i hela sitt liv. Så fort Maja kom sa Bengt att nu skulle de gå ut och ta en öl på varje stopp längs Metrons ringlinje, de skrattar båda åt det minnet. När helgen var över tyckte Bengt att antingen kunde de bestämma sig för att vara ihop och då skulle Bengt flytta tillbaks till Sverige, eller så kunde det vara och då skulle de aldrig höras igen. De hade då känt varandra mindre än två veckor.
Medan Bengt berättar studerar jag Robin. Hans rörelser kommer i stötar. Det känns som att han tänker innan han rör sig. ”Nu tar jag en kaka”. Och sen tar han en kaka. Som en amatörskådespelares rörelser, mekaniska och osäkra. Jag tänker att det är onaturligt för honnom att sitta här. Eller så har han bara hört historien förut och väljer att tänka på nåt annat.
”Jag sa ja”, säger Maja.
”Gården kom sedan”, berättar Bengt. Tydligen hade huset stått övergivet i många år efter att två syskon hade ärvt det och sedan blivit osams om försäljningen så Bengt lyckades få dem att ställa upp på att sälja till ett vrakpris.
Nu kommer Robin igång och pratar lite. Han är glad för att han och Bengt skall köpa begagnade studiogrejer och göra beats. Bengt säger: ”Det blir ett mer rockigt sound” Och Maja säger: ”Kan du inte spela upp låten du gjorde på boendet?”. Och Robin är sådär tvehågsen man är när man är rädd för vad folk skall tycka men samtidigt verkligen vill ha bekräftelse, så han sätter upp ett halvhjärtat motstånd och låter sig sedan övertygas. Låten är Robin som rappar på sin västgötska över ett högst omodernt beat och flowet kanske lämnar en del att önska, men det är väldigt mycket från hjärtat. Låten handlar om Bengt och att Robin skall få komma och få bo där och att han vill bli en bättre människa ”Du gav mig en chans och jag skall ta den”. Jag får gåshud på armarna och tänker att ”Jo visst blir det en film ändå”.
Bengt är inte dum och när jag ringer någon vecka senare så har han redan diskuterat med de andra ”om Jonas vill göra en film om oss hur skall vi göra då?”. Man kan säga att han har sålt in det innan jag behöver sälja in det.
”Vi kan göra en film som är bra för Robins rapkarriär”, säger Bengt. Jag håller med. Han har redan flera idér om vad vi skulle kunna filma.

”Varför skall du göra en film om dem?”, säger Isabel när jag skall åka.
”Det är ett bra tillfälle”, säger jag.

Jag blir illa till mods på tågstationen. Bengt är sen, eller hade kanske trott att jag skulle komma senare. Han kör extremt snabbt på de smala landsvägarna i den röda gamla volvon (det gör han alltid skall det visa sig), vid hastighetskamerorn släpper han ratten och växelspaken och korsar armarna framför ansiktet för att inte fastna på bild.
”Robin är lite tjurig”, säger Bengt. ”Det är känsligt för honom att han är på landet. Det passar inte hans image, tycker han”.
Precis när vi kommer fram är det dimma och de eldar sopor på gården och jag tycker att det ser fantastiskt ut med röken i dimman och plockar fram kameran direkt. När jag står där med kameran mot bröstet kommer Robin ut ur huset, tänder en cigg och sätter sig på en stol och jag riktar kameran ditåt. Robin blir ännu stelare än vad han redan är, blicken fixeras på en obestämd punkt och han sitter helt rak i ryggen. Bengt står lite bortkommen brevid honom och gör ett tappert försök att få igång ett samtal. Det är en fantastisk bild i dimman med den drivande röken i förgrunden, men fullkomligt utan inehåll eller närvaro. Jag stänger av kameran och går fram till Robin, men jag har redan gjort bort mig. Robin tittar inte på mig utan över min axel. Spänd i hela kroppen som för flykt eller strid. Han kommer smälla till mig, tänker jag. Vi hälsar och skakar hand och sedan försvinner Robin in i huset.
Det är väldigt mycket stökigare än när jag var där sist. Jag har fått adrenalin och ingen stans att göra av den. Orostryck över bröstet och en vilja att springa i benen. När jag ställer av mina saker i datorrummet så ser jag att Robin sitter i mörkret i rummet bortanför. Han sitter framför TVn som inte är påslagen i en av sofforna, hans ansikte är höljt i dunkel. Jag pysslar en stund med min väska och kamerans batterier. Går ut i det överberlamrade köket där Bengt har börjat fixa med mat och sen ut på gården och sen tillbaks. Robin sitter kvar på exakt samma sätt. Jag går in i rummet och sätter mig i den andra soffan. Han tittar inte på mig.
”Hur är läget?” frågar jag
”Okej”
”Vad är det du är orolig för”? Jag får inte visa att jag är rädd.
”Det är la inget”
”Vi gör såhär. Jag stoppar undan kameran nu så filmar vi inget som vi inte har pratat om först”
”Okej”
Jag går ut och Robin sitter kvar. Jävla nybörjarmiss, tagit fram kameran för tidigt. Fan.

”Dom har gett honom alla diagnoser. Det är inte sant, men han skäms. Han är rädd för att framstå som galen. Eller en idiot”, säger Bengt.
”Jag är inte intresserad av det”, säger jag.
”Jag försöker förklara för honom att en film kan vara bra för honnom. Han kan visa att han funkar va? Att han funkar i samhället.”
”Precis”
”Jag tänkte att vi skulle kunna ta ut vagnen, filma när vi kör en sväng med häst och vagn imorgon”, säger Bengt.
Bengt gör fantastisk mat, speciellt med tanke på förutsättningarna – den kväljande smaken från frityroljan döljs med rikliga mängder grillkrydda och salt. Senare säger Robin att det är den bästa maten han någonsin ätit. Nu gör han en vegetarisk burgare som han vägrar berätta innehållet i och som smakar fantastiskt. Öppnar man köksskåpen finns där ett tjugotal stekpannor, de flesta wokformade – säkert minst lika många kockknivar och två flitigt använda fritöser. I ett hörn står en jättelik plastdunk och ur den skopar Bengt upp ett glas med vin.
”Smaka”, säger han och granskar mig. Jag smuttar tvekande på det hemjästa vinet.
”Inte så dumt”, säger jag. Det smakar inte så mycket men heller inte illa.
”Gott eller hur? Det är så här man gör vino de la casa i Spanien.”
”Är det lagligt”?, frågar jag.
”Oroa dig inte, det är inte olagligt så länge det inte går över femton procent”.

Jag får sova i soffan i datorrummet. Det knäpper stilla i vedkaminen och jag stirrar upp i taket. Elden gör luften torr och tjock och att lukten sätter sig i alla kläderna kommer jag märka när jag kommer hem. Jag tänker att det kommer vara svårt att somna, men slocknar nästan direkt.

Det ligger tjockt med vinterdött gräs bakom huset och mellan några vita utemöbler skjuter sly upp ur marken. Bengt står bredbent och skuggar ansiktet med båda händerna när han blickar upp mot taket.
”Vi ska ta ned den där”, säger han och pekar på en parabol nära taknocken, ”och flytta bort dit. Kanske bygga en ram”.
Jag svänger kameran till Robin som står en bra bit bort.
”Okej”. Säger han efter viss tvekan.
”Vi måste hämta stegar”, säger Bengt glatt.
I nästa tagning bär de varsin stege förbi en hög med virke och bråte, en cockerspaniel springer uppspelt brevid.
”Jag tänker inte klättra upp där”, mumlar Robin.
”Jo, men jag kan inte göra det själv”, säger Bengt.
”Väger den så mycket då?”
”Nej men det är en fråga om balans”

Klipp. Bengt kommer runt hörnet med en skruvmejsel i handen. Robin har flyttat sig långt från stegarna. Och mig.
”Det verkar la onödigt att vi skall klättra upp båda två”, säger han.
”Skit i det då”, snäser Bengt, märkbart irriterad nu.

Vid bild. Bengt är längst upp på stegen och plockar ned parabolen. Långsamt börjar han ta sig ned för stegen. Det ser rangligt och svajigt ut.

Reaktionsbild Robin. Robin väter läpparna. Han tittar en stund på Bengt på stegen. Sen sparkar han lite i marken.

Tillbaks till vida bilden: Bengt är nere på marken.
”Skall du hjälpa mig sätta upp den då”?
”Det där gick ju bra”, försvarar sig Robin.
”Ja tack så mycket för ingenting”.
”Jag tyckte bara det verkade onödigt att vi skulle klättra upp båda två”. På något sätt har han kommit ännu längre från kameran. Bengt börjar flytta stegarna för att kunna sätta upp parabolen på sin nya plats. Efter en stund kommer Robin fram och hjälper till. Tillsammans klättrar de upp och sätter den på sin nya plats.

Transkriberat ur timlinen ”intervju med Bengt om barndom”:
“Mamma hon var väl ute och slarvade fram fyra stycken, behöll ingen hemma utan adopterade bort. Och mej vetefan vad hon tänkte på rent av utsagt. Hon skicka mig på fosterhem och sen tog hon hem mig och så upptäckte hon att hon inte alls ville det och så skicka hon iväg mig på nåt annat fosterhem och höll på sådär, fram och tillbaka. Så det här skapade väl nån sorts oro inom mig, nån sorts otrygghet. Och när du kommer till en ny skola, en ny stad eller ett nytt samhälle och du vet inom dig att du inte skall va kvar så länge men du vill ju ha kompisar och då söker du ju dig till dom kompisarna som är lättast att få och det är inte alltid dom bästa kompisarna. Så jag var väl inte mer än ett elva och ett halvt, tolv år, när jag var med och stal min första bil och stack på rymmen.”

Jag går med Maja när hon tar flocken cockerspanielar på kvällspromenad. Det är en vacker solnedgång och jag filmar henne när hon berättar om scooterolyckan som gett henne kroniskt ont i ryggen. Hon säger att medicinerna gör henne trött och att vissa dagar orkar hon ingenting. Men så är det i livet. Sen börjar hundarna skälla och jaga några kor och Maja får fullt sjå med att samla in dem. Det är vackert, solnedgången, de gulnade fälten, hundarna som yr runt i det torra gräset.

Dagen efter åker vi till hästen. Hästen är en travare som ska tränas upp och förhoppningsvis tävla igen. Mer eller mindre slaktfärdig efter en benskada har Maja och Bengt fått ta över den för nästan inga pengar och de tror stenhårt på att den ska gå att återställa. Om Robin var obekväm när jag filmade parabolmonteringen är det inget mot hur illa han tycker om att jag är med i stallet. Så fort jag plockar fram kameran får han något jagat i blicken och försvinner ut. Han står utanför och röker och efter ett tag sätter han sig i bilen. Jag tar en vid bild när Bengt jagar hästen i cirklar.

Vi åker förbi Ica.
”Jag skall bara in och hämta en grej”
Efter en stund kommer Bengt tillbaks med en stor svart sopsäck som han slänger i bakluckan. När vi kommer tillbaks till gården sorterar han inehållet. Det är kött, gammla mejeriprodukter och grönsaker som fått fläckar. En del slängs eller går till djuren. Godbitarna hamnar i kylen eller frysen, båda bågnar redan med varor märkta med ”kort datum”. Jag förstår aldrig om det är för att de är så fattiga som de måste göra såhär, eller om det är Bengts inställning till att fixa och trixa. Samma ådra som får honom att är hela tiden vara igång med att bjuda på konkursauktioner och ringa på fynd från olika internetsajter.

Bengt somnar i soffan och Maja flinar och säger: ”Kolla nu, det här borde du filma”. Strax efter börjar Bengt prat högt i sömnen.
”Först fattade jag det inte, men det är portugisiska”, skrattar Maja. Jag bandar någon minut när Maja kittlar Bengt i ansiktet med en fjäder, han rycker och ryter på vad det nu är för språk. När han vaknar visar jag honom det jag filmat på displayen.
”Fy, fan vad oschyst”, säger Bengt och får något mörkt i blicken, mer än sur, han ser direkt förbannad ut. ”Asså, fy fan”. Jag säger att nu tar jag bort det och det var ju bara på skoj. Bengt ser inte på mig utan rullar ilskt med ögonen så jag ursäktar mig och går på toa fast jag inte behöver gå.

Samma dag som jag skall åka hem ber jag att få filma Robin på tu man hand. Jag tror inte att han skall säga ja, men han verkar inte tycka det spelar någon roll. Vi går en promenad och jag filmar honom på vägen. Han stretar i vinden och kedjeröker i sin tunna vita jacka, bakom honom passerar ett vinterdött landskap under en dramatisk grå himmel med enstaka röda lador som enda färgklickar.
”Allting kom som en chock liksom”, säger han när jag frågar om när han blev dömd till LVU, ”Soc kom hem duvet... jag kommer inte ihåg vad jag gjorde, jag låg och sov tror jag, så kom soc hem så sa dom såhär: vi vill snacka med dig. Så gick jag ner till vardagsrummet och där satt två poliser och så sa dom att nu skall du bli placerad. Jag kunde inte säga så mycket men... det var ju jobbigt då. Asså jag var pissed off, bara förbannad. Jag förstog inte själv varför. Jag tänkte att det var soc fel. Men nu tänker jag att det är mitt eget fel.”

Klipp. Nu är det snårskog som passerar. Det prasslar av vind i micken.
”Vi träffades på ett behandlingshem. Så blev jag lite småkär i henne. Men det var mycket strul. Vi tjafsade mycket. Vi var väl tillsammans några månader. Fram och tillbaka hela tiden. Gjorde slut och blev ihop och gjorde slut och sen blev hon på smällen, då."

Jumpcut. “Nu gäller det att göra rätt saker. Om jag håller på och strular och håller på liksom då känner jag att jag är inte en bra farsa. Det är en motivation till att skärpa sig liksom och få ordning på saker och ting. Förstår du vad jag menar? Först när hon blev på smällen blev jag mest chockad, jag tänkte bara ”vafan, händer det här på riktigt”. Men sen när man tänker på det så får man ju finna sig i det och göra det bästa av det.”
Jag frågar om hur han känner inför att bo med Maja och Bengt.
”Dom är schysta.”
”Hur länge tror du att du skall bo här”?
”Inte så länge. Tills jag skaffar ett jobb eller nåt”

Nästa gång jag är där är det för att filma Robins artonårsfest. Den här gången lämnar jag kameran i väskan när jag kommer. Ändå är det första jag hör Robin säga:
”Jag skall inte vara med i någon jävla dokumentär”. Robins mamma, Marie, har börjat ringa och ifrågasätta dokumentären. Bengt blir sur. Han ringer upp Marie.
”Du skäms för din son” gastar han i luren. Robin hör på med flackande blick.
”Du kan inte stå för att visa upp honom”. Bengt slänger på. Robin ser blek ut under resten av middagen framför TVn och går sen till sitt rum för att vara själv. Vi sitter kvar frammför CSI. Maja är besatt av alla program som handlar om kriminaltekniker. Hon gör ett belåtet hummande ljud varje gång nya fakta kommer fram som kan leda till lösningen av kvällens fall.

Bengt har byggt en bar i ett uthus som vi städar ur till Robins fest. Golvet är täckt av halm och kaninskit.
”Du vet, det är är några av köttkaninerna som rymt som bor här inne nu” säger Robin när Bengt inte är där; ”Bengt försöker ta ihjäl dom, men det har inte gått”.
Jag sopar och skrubbar. Det känns orimligt att försöka filma Robin nu när han uppenbart är ledsen.

Marie ringer igen under dagen, hon vill intyga att hon inte skäms för Robin men han är kort mot henne i telefon. Jag ber att få prata med henne. Marie tycker det är onödigt att Robins lillebrors kompisar ska få veta om hur det står till med Robin, och nej det var väl inget hon pratar om på jobbet direkt; ”Men Bengt kan övertyga vem som helst till vad som helst” säger hon till mig. Jag svarar att Bengt bara vill Robins bästa. Att jag bara vill Robins bästa.

Vi dricker öl till maten. Bengt vill att jag skall filma när han och Robin tar en öl ihop.
”Äntligen kan vi ta en öl ihop som män”, säger han till kameran.

Vi kommer inte igång nåt vidare tidigt dagen för festen och inget är klart. Jag är stressad för deras skull och hjälper till att städa och torka ur glas i baren. När Robins pappa kommer är vi precis klara med att få upp dom kulörta julgransslingorna till belysningen.
“Kolla där, vilken bil asså”, säger Robin, ”det där är en snygg jävla bil. Det är stil och klass på farsan”
”Brukar ni åka i den?”
”Nä. Det har vi nog inte gjort” svarar han.

Både Robins pappa och farmor vägrar vara med på film.
”Filma inte mig, jag är skattefuskare”, säger pappan med ett flin. En lustigkurre med nervösa rörelser. Senare får jag veta att kvinnan han är tillsammans med nu är polis.
Jag har nästan ingen tid att filma ändå, jag är tvungen att hjälpa Bengt med maten för att det skall bli någon fest överhuvudtaget. Vi sliter och svettas i köket, Bengt är tacksam för att jag hjälper till och jag är tacksam över att få hjälpa till, få känna att jag på något sätt gör mig förtjänt av att vara där. Dessutom slipper jag sitta med vid bordet med alla släktingar som inte vill vara med på film. När alla fått mat plockar Bengt fram gitarren och det blir det enda jag filmar den kvällen. Bengt har ett bra rockdarr på rösten och framför den låt han skrev till Maja när de precis träffats. I refrängen sjunger han: ”I feel your soul”.

Gästerna tackar för sig en efter en, men Robin känner sig inte färdig med festen - han tycker det är förjävligt att alla åker hem. Han släpar med mig ut i baren, tycker vi ska hänga där. Jag är för trött för att bry mig och blir rätt full på födelsedagswhiskeyn han fått. Jag säger att jag vill filma honom med hans son och han svarar att:
”Det går la bra, du är en schyst snubbe liksom.” Robin verkar plötsligt tycka att det mesta går bra så länge jag inte filmar honom när han mockar eller gör något med djuren.
”Jag är ingen bonne liksom”.

Några veckor senare försvinner Robin och kommer tillbaks nästa dag. Han har spenderat natten hos en tjej han träffat på individuella programmet där han precis börjat. Bengt är rasande för att han stuckit utan att höra av sig. Enligt lagen får han ju bara vara i skolan om han inte är under Bengt uppsyn. Robin får strypta tillgångar på pengar, cigg och frihet. När jag kommer för att filma är Robin på dåligt humör och vill vara själv, förtroendet jag upplevt i baren är kanske bara något jag inbillat mig.

Det är en ovanligt varm vår, även att alla de senaste vårarna har varit varma. Bengt har en kompis som också heter Bengt. Andre Bengt är konstant stressad. Han har jobbat på en rodeo i Australien i många år tills kroppen tagit slut, kanske är det därför han är så nervös, om inte är det därför han har så ont i ryggen. Andre Bengt flyttade till Värmland när han träffade en polska för några år sedan. Hans vuxna barn bor kvar i Australien, och polskan har ingen direkt lust att åka och hälsa på dem. Även detta stressar andre Bengt. Han kedjeröker och svettas över fundamentet till den utegrillen han skall hjäpa Bengt att mura i trädgården till gården.
”När den här blir klar kan vi ställa ut bord och ha grillresturang på somrarna”, säger Bengt.
Jag filmar dem i vårsolen för att ha något att göra nu när Robin verkar ha försvunnit in i sig själv igen. Bränner ett par band på något som egentligen inte kan bli mer än ett par minuter. Sen tar cementen slut. Det finns bara tillräckligt för att gjuta grunden och det är för dyrt att köpa mer. Utegrillen blir ytterligare ett påbörjat och aldrig avslutat projekt. Som byggvirket till en altan som inte kommer bli byggd som ligger staplad på baksidan av huset, eller den gamla veteranhojen utan motor som står i ett skjul och rostar.

En av Bengt bästa historier, tycker nog både han och jag, handlar om Bengts år som säljare på Mallorca och i Portugal. Han kom dit på åttitotalet och lyckades ganska omgående ta sig in i handeln med insatslägenheter. Detta var en guldålder och det gick att tjäna grova pengar på kort tid, Bengt sålde för mer än det dubbla av vad han köpte för. Ett erbjudande dök upp om att gå in som investerare i ett enormt bygge av lägenheter i Portugal, en mindre stad skulle byggas och sedan säljas i stycken till förmögna britter, skandinaver och tyskar. Insatsen var på tre miljoner pund. Bengt fick låna hälften för att få ihop tillräckligt. Han åkte ut och seglade och när han kom hem var allt borta, bygget var ett svindleri och bedragarna hade stuckit med insatspengarna. Än värre var att Bengt nu stod med en skuld på över en miljon pund, pengar han inte lånat av någon bank utan av mer ljusskygga element med stora summor pengar att tillgå. Att lägga upp någon avbetalningsplan var inte aktuellt. Bengt sålde alla sina klockor, bilar, sin båt och sina motorcyklar. Han hade velat sälja sin flickväns smycken som han köpt till henne med, men hon stack så fort hon såg vart barkade hän. Pengarna han fick ihop var inte nära nog tillräckliga. Han gick till männen han lånat pengarna av, gav dem vad han hade och sa: ”Här är allt jag har. Säg vad ni vill att jag skall göra, och jag gör det för er”. Och de var schysta. De lät honom leva. Här brukar historien ta slut när Bengt berättar den, men jag funderar på vad han egentligen blev tvungen att göra för att betala av sin skuld. Jag försöker få Bengt att berätta historien framför kameran, men det blir sävligt och tråkigt. Bengt tänker efter för länge när han formulerar sig. Jag har börjat märka att det blir så när jag skall filma honom. Han tänker efter och gör sig till.

Det går några dagar och jag filmar saker som bara är skit. Bengt på bilbesiktningen och hos Lantmänen. Bengt och Maja handlar böcker, prylar och kläder på ett bisarrt stort varuhus mitt ute i skogen med bara överskottsvaror. Bengt och Robin som tramsar framför kameran med tyg över huvudet samtidigt som de låtsas vara gangsterrappare. Bilder på bråte runt huset. Vårljus mellan björkar över vitsippor. Bilder på lamm och ankor.

Bengt vill att vi skall dricka sista kvällen innan jag skall hem och häller upp av sitt hemgjorda. Jag tänker att han är som roligast när han fått några glas. Skrävligare och högljudare, men att det vore fel att filma någon som druckit. Det vore att bryta förtroendet. Bengt börjar berätta om hur hundarna börjat skälla ovanligt mycket en kväll för nåt år sedan och hur han hittat några tjuvar, tattare säger han, i färd med att stjäla ett av lammen.
”Så jag gick ut helt stilla med en slägga i handen och då släppte de lammet och sen dess har det inte varit nåt strul. Om du kollar runt tomten kommer du märka att det står olika tillhyggen, en slägga här, en yxa där, utställda.”
”Så kan du ju inte tänka”, invände jag halvhjärtat.
”Jag trodde aldrig att jag skulle äga något hus, och nu gör jag det och det här är min mark att försvara och göra vad jag vill på.” Maja nickar instämmande och sen vill Bengt visa något i förrådet. Jag följer med och väntar i dörren till ett rum som visar sig vara förvånansvärt stor och fyllt med rostande skrot. Bengt rotar igenom ett par olika verktygslådor och får till sist fram vad som ser ut att vara en jättelik jaktkniv.
”Kolla här. Det är en patron i handtaget och om man drar i den här grejen så kan man skjuta den som ur en pistol. Ska du prova?”
”Nej, för fan”, säger jag. Bengt flinar och viftar lite med kniven framför ansiktet.
”Du borde träna”, säger han. ”Du skulle egentligen kunna få muskler”

Jag åker hem. På ett infall ser jag Clash of The Titans. Jag kan inte hitta Bengt någonstans. Jag tänker på det jag har filmat, kommer det gå att klippa ihop till något alls?

Det blir sommar innan jag tar mig samman och åker tillbaks. Bengt har trillat och krossat tummen, så nu är hela armen i bandage. Jag filmar honom och Robin i köket när de lagar mat.
”Hur går det när du skall ruska tupp?”, frågar Robin
”Det har jag ju en lång blond till”, svarar Bengt och de skrattar båda två.
”Jag hörde det där”, ropar Maja från vardagsrummet.
”Jävlar”, flinar Bengt.
Robin är förändrad. Han skämtar ofta och ser mig korta stunder i ögonen med sin osäkra tonårsblick. Pratar gärna om olika saker framför kameran. Bengt har fixat en praktik åt honom hos en firma som bygger temporära scener till olika evenemang, just nu bygger de i Karlstad. Ett av banden som skall spela är Liemännen, ett folkrockband med texter på svenska som är stora i Dalsland. Bengt är bekant med en i bandet och insisterar på att det är viktigt att deras framträdande filmas.
”Jag kan fixa så vi kan anväda deras musik i filmen”, lovar han.

Ur en timline som heter ”Bengt sjukhus”:
Det sticker ut små metallkrokar ur handens kött. Vita plasthandskar tar bort det sista bandaget.
”Jag kan ju säga såhär att det känns väldigt konstigt nu”, säger Bengt.
”Jag är utanför om det är nåt”, svarar sköterskan.
”Jag skriker om det är nåt hörrudu.”
Han visar upp handen till kameran.
”Äckligt, eller hur”?
Han drar armen till sig och håller om den som ett litet barn. Blicken rullar när han tänker efter.
”Fy fan vad jag vill ha det här ogjort alltså”
”Hur då”?
Tyst igen.
”... hur då... ja... jag skulle vilja ha det här ogjort det här... ”, suger in luft ”... hela den här grejen”.
”Att du trillade eller?”
”Jag skall berätta sanningen för dig, jag har inte trillat” Nu har han bestämt sig för att prata. ”Utan det är något jag har sagt till folk bara för att... Robin var så jävla dum. Så jag vart så jävla förbannad på Robin... så jag gick ut och slog näven i väggen, ute där vi har kaninerna. Och tummen slog i läkten så det var så tummen krossades. Jag var så arg så antingen hade jag slagit på Robin en smäll eller så hade jag slagit i väggen. Och då säger mina spärrar att slå i väggen. Så det gjorde jag.”
Han studerar mig bortom övre bildkanten.
”Och det vet Robin också. Han är medveten om att det var så det gick till”.
”Fast då var det ju ändå bra att du gjorde det” säger jag, för vad skall jag säga annars?
”Ja jag hade ju ångrat mig kopiösa mängder om jag hade slagit Robin. Det hade jag. Och med den kraften som jag slog så hade Robin gått sönder. Det hade jag aldrig kunnat förlåtit mig själv”.
Det sitter tre fågelklistermärken bakom honom på sjukhusväggens vävtapet.
”Jag är ingen våldsam person. Jag var det när jag var yngre. Men det är jag inte längre”. Han tittar mycket noga på mig. Jag tittar ned i displayen. Kanske nickar jag.
”När jag var yngre tyckte jag det var roligt att slåss. Därför att jag var stark och ganska bra på att slåss.”
”Mmm” säger jag.

”Så det var ju kul liksom att slåss. Jag fick aldrig stryk. Motsånd kanske. Men aldrig stryk.”
”Men hur såg du på dig själv då, när det pågick?” frågar jag. Min röst är märkligt oberörd. Kameran gör mig stark.
”Det vet jag inte. Det har jag inte tänkt på. Tittar jag tillbaka på mig själv idag som jag var då så tycker jag det är konstigt att jag lever”, säger han, flinar och ler ett busigt leende under bikermustachen.
”Jag ställde mig upp mot gäng som var tuffare än vad jag var”.
Man hör hur läkaren kommer in i rummet, utanför bild.

Vi stannar på ett ensligt fik vid en sjö och tar en kopp kaffe längs vägen hem från sjukhuset. Jag plockar upp kameran och filmar en lång tagning på Bengt där han sitter vid vattnet och dricker av sitt kaffe. Ovanför susar björkarna.
”Vad tänker du på?”, frågar jag.
”Jag tänker på när jag bodde vid havet. Jag saknar det. Att bo där det är sol och varmt, nära vattnet”, säger han sorgset och vrider sig ut mot sjön. Det kommer en bris som rufsar om i hans hår och höjer suset från björkarna.

Det finns ett filmklipp när Robin smyger på en kanin med en spade och Bengt skäller på honom för att han skrämmer bort den. Men det är inte i det klippet som Bengt får fatt i kaninen. Han lyckas skjuta den först några timmar senare. Jag står på avstånd och låter kameran gå ned i marken fast Bengt har sagt åt mig att inte filma. Jag tror han träffar med tredje kulan. Robin hurrar. Bengt går omedelbart in i köket och hämtar en köttyxa.
”Kom här nu så ska jag visa dig hur man styckar en kanin”, säger han till Robin. ”Du måste hugga mot halsen så blodet kan rinna ut.” Robin tar yxan. Första hugget går inte igenom och han får hugga igen för att huvudet ska komma av och inälvorna välla ut. Jag känner hur det vrider sig i magen. Bengt slänger huvudet och tarmarna till cockerspanielarna.

Timeline ”Robin Sommar”:
”Skål Märtis, ska du ha lite till, skall du ha pytte pytte, här Märtis... nä hon vill inte ha mer öl...” Robin lyfter upp skålen han hällt öl i till cokerspanielns ansiktshöjd och den börjar slicka i sig av ölen han hällt upp ur sin starkölsburk” ”Ja va gott. Ja vad gott... ” Han slutar prata bebisspråk: ”Nä nu räcker det nog. Fan en halv femtvå har hon dratt i sig snart. Nu blir du lite dragen Märtis, som jag” Han flinar mot kameran, sen skrattar han till förläget.

Klipp till. ”Såg du vart Märta sprang eller?”, Robin lockar på hunden. Kameran vinglar förbi en tupp. Så dyker hon upp, utspringade ur huset. ”Tjena, Märtis”, säger Robin samtidigt som han gräver efter ciggpaketet i bröstfickan på den kortärmade skjortan, ”Hon är inte full för fan.” Hunden hoppar på hans ben. ”Är du nykter Märtis? Ska du ha en öl till? Det märks att hon går lite jingligt, alltså.”

Närbild. Han ger henne lite till ur burken, tar en klunk själv och tittar mot kameran. ”Asså hon fick ju inte mycket verkligen. Jag kan ju inte ge henne en halv sån här, hon kommer fan bli skitfull.” Han kämpar för att hålla min ”Hon blir så jävla bakis också Märta. Vi har haft lite problem”, han klarar inte att hålla sig, börjar skratta. ”Vi har haft lite problem med det där, jag och Märta. Hon blir så jävla förbannad när hon är bakis. Klagar och jävlar och liksom bråkar och skit. Ger man henne lite vatten och lite tomatjos så brukar det funka bättre. Ibland drar vi till grannbyn och käkar pizza.”

Efter ett tag kräks Märta lite skamset och går sedan och lägger sig. Vi skall åka till Karlstad och jag skall filma Liemännen som jag lovat. Bengt och Robin dricker hårt båda två. Jag skiter i mina principer och filmar dem i folksamlingen när de är fulla. Det är inga speciella bilder, Bengt är lika röd i ansiktet som sin hawaiskjorta och har det långa håret utsläppt och har armen om Robin som jag plötsligt tycker påminner om en gläfsig hundvalp.
Oengagerad filmar jag plikttroget Liemännen ur en dödstråkig vinkel och sen stoppar jag undan kameran för gott. När vi väl kommer hem kan inte Bengt stå på benen, han är mer än bara full - faktiskt helt borta. Kanske sitter något kvar i hans kropp av de starka smärtstillande han tar för tummen fast han inte ätit dem idag. Kanske har han bara sugit i sig för många öl. Jag och Maja och andre Bengt som sjutsat oss från Karlstad hjälps åt att försöka baxa honom in i huset. Han är tung och lealös och i farstun snavar någon till och Bengt stuper med ansiktet före i golvplanken med en smäll. Till sist lyckas vi få honom in i vardagsrummet och den sista biten vill Maja ta honom själv. Hon stöttar tålmodigt upp hans tunga kropp med sin smala.

Robin vill inte sluta festa. Han har whiskey kvar från födelsedagen ute i baren som han häller upp i ölglas. Robin vill prata om att stycka kaninen.
”Det är det äckligaste jag fan varit med om. Mycket äckligare än när jag var med om dråpet.” Vilket dråp? Jag som trott Robin ”bara” varit dömd för misshandel och drogrelaterade förseelser. Men dråp? Robin berättar att han varit med och startat ett bråk där en kille dött av sina skador.
”Men det var inte jag som slog ihjäl han.”
Jag bara nickar och håller med, som om jag visste vad han pratade om.
Vi går ut på gårdsplanen och Robin tänder en cigg.
”Har du varit med några äldre tjejer?” vill han veta. Robin berättar om första gången han kom till gården. Det var när han var på rymmen. Bengt hade hört om det från Marie och ringt och fått honom att komma dit. Bengts ex från London, hade varit där och firat midsommar, det dracks en del vin. Sen tog det 25 år äldre exet Robins sjuttonåriga hand och de gick undan och låg med varandra.
”Men det var inte äckligt för hon hade kropp som en tjugoåring”, intygar Robin. Vi sitter uppe ett tag och dricker whiskey och röker tills Robin blir för slirig och jag ser till att han kommer i säng.

Efter att jag åkt hem får jag ett jobb som filmlärare och det tar upp det mesta av min tid. Ibland tänker jag att jag borde göra något med filmen, men för det mesta tycker jag det är skönt att slippa gården.
En natt i september ringer Marie och berättar att Robin har rymt. Han är på ett boende. Tydligen har han försökt få soc att ta honom från gården men de har vägrat och nu har han rymt men sedan dykt upp på boendet där han varit någon gång innan. Jag får ett nummer att nå honom på och ringer direkt. En okänd man svarar och jag säger att jag är Robins kusin och frågar om jag kan få prata med honom. Robin är lugn när han kommer till luren. Jo, han har rymt. Han säger att Bengt flippat och tagit strypgrepp på honom en gång, knuffat honom ner för trappan en annan. Det är lite osamanhänhande men det verkar som att det har varit sprit involverat, och sen något Robin sagt eller gjort mot Maja.
”Folk säger att jag har dåligt ölsinne, men det är inget mot vad Bengt har”, säger Robin.

När Robin försvunnit blir Bengt ursining. Han får soc med sig och de vill omedelbart få honom tillbaks till gården, men Robin vägrar. Bengt ringer till och med och hotar Marie att om inte Robin kommer tillbaks så ska han ta tillbaks den hund Maja gett henne. Efter hand förstår jag att med Robin så kommer de socpengar han för med sig att försvinna, de pengar som Bengt hela tiden ringt och försökt få mer av. De enda pengarna som kommer in till gården kommer nu bli Majas sjukförsäkring. Jag försöker ringa honom en gång men han svarar inte och jag tänker att jag inte skall höra av mig igen. Att jag lagt mig i nog. Efter några veckor upphör Bengt att höra av sig till soc och till Marie.

Några månader senare åker Robin in på sluten anstalt igen. Han har uppträtt hotfullt på barnhemmet, heter det. Dessutom har han testat positivt för cannabis och soc i Karlstad har bestämt att nu låses han in på obestämd tid igen. Det är vinter och frost på fälten när jag åker och hälsar på i det lilla huset där han bor bakom dubbla grindar. Pojkarna som sitter där får inte gå ut ens för att röka, ute är de bara när de flyttas fram och tillbaks till idrottssalen. Robin har precis fått ett eget rum – det har varit fullt så han har fått bo de första veckorna i ett besöksrum med full insyn utan att kunna stänga om sig. Ändå är han vid gott mod. Han har skaffat några nya tatueringar och snaggat håret. Tappat några kilon nu när han inte äter Bengts mat längre. Mest oroar han sig för att han missat skolstarten på omvårdnadsutbildningen han skulle börjat på.
”Men man ändras ju”, säger han, ”Man måste ändra sig när man kommer till ett sånt här ställe, man måste bli hård. Och det är svårt att sluta vara hård sen”. Han säger att han önskar att han kunde hamna i fängelse istället. För i fängelse är straffet tidsbestämt och man kan sitta sin tid och sedan bli fri. Vi pratar lite om Bengt och Maja, mest roliga minnen. Vi skojar om hur full Bengt kunde bli och om hur besatt Maja var av CSI. Robin verkar tycka det är tråkigt att Bengt blivit våldsam. Men jag märker inte av någon bitterhet över det som har hänt hos honom.